NoSuperhuman

 

Jag försöker släppa ilskan men jag blir gång på gång påmind om varför jag är arg. Jag saknar min familj.. Pratade igår om all skit som har varit och om hur det var innan det här hände.. Det fick mig att inse hur mycket jag älskar min familj. Satt och pratade med två tjejer var av en av dom har varit med länge nu och känner mig och den andra har ingen aning. När min nära vän skulle beskriva oss så sa hon "Man brukar ju säga att man står varandra nära i en familj, men alltså.. Ellens familj är så jävla tighta. Det är en superfamilj!" Det liksom högg till i hjärtat. 
Jag har varit ärlig och sagt vad jag tycker, tänker och känner. Givetvis så hade jag inte behövt vara så brutal och jag är fullt medveten om att jag har varit rent av elak. Men jag tänker inte be om ursäkt för det och jag tänker definitivt inte be om ursäkt för den jag är. Paniken som bryter ut när man ser hur allt rasar, men ser hur allt faller samman.. Och jag kan inte göra något.. Ångesten som smyger sig på om nätterna som sen eskalerar i ångestattacker tar all min energi. 

Jag tänker på min trasiga familj varje dag men jag har, i allt detta kaos hittat någon som får mig att tänka på annat. Som får allting att kännas så mycket lättare och ja.. Som alltid få mig att le :) Tack för att du finns underbaraste du!

"Sorg har rivit och bitit i oss, lyckats slita oss i bitar och spridit ut oss..
Men vi hittade dom borttappade bitarna och lagade oss så gott vi kunde.
vi kommer aldrig bli hela.
Vi kommer alltid sakna en bit som vi aldrig kommer hitta.
Den djupaste och tyngsta sorg av alla har vi besegrat tillsammans.
Sorg och ångest fick oss på fall och misshandlade oss tills smärtan var outhärdlig,
men vi reste oss upp starkare än någonsin.
Ni är min styrka,
mitt kött och blod,
ni är mina hjältar.
Vi kommer alltid vara trasiga."