NoSuperhuman

Med åren har den vuxit sig fast, liksom blivit en del av mig så även den konstanta smärtan.
Jag har börjat vänja mig vid tanken att den alltid kommer att finnas där.

Vissa dagar gör den sig mer påmind, dagar som den här och jag vet att imorgon kommer det göra ondare.
Taggtråden kramar runt mitt hjärta, taggarna gräver sig in.
Kan inte hjälpa att lägga handen på bröstet som ett försök till att trösta, helt förgäves.
Det kommer aldrig sluta göra ont, kommer aldrig få ro.

När du försvann dog en del av mig med.

Jag älskar dig syster, du lämnade oss alldeles för tidigt.
Du som hade så mycket mer att ge.

En höstnatt höjde hon vingen, flög genom aftonens skimmer.
Högt över livet, högt över döden.
Svävar hon mot morgonglöden.