NoSuperhuman

 

Man kan läsa om mobbning dagligen i tidningar och på nätat. Man kan läsa om mobbning som lett till självmord.
Jag blir så ledsen i hjärtat, varför är man så ond? Ni som mobbar andra, varför gör ni det, får det er att känna er som större människor eller vad? Förklara för mig för jag vill så hemskt gärna veta vad som snurrar i era huvuden och hur ni har hjärtan till att göra så.
Tänk om det där sista du kläckte ur dig blir det sista som behövs för att någon tar livet av sig. Du kanske inte tyckte det var så "farligt" Du sa ju faktsikt bara att h*n är ful? Det är mer än tillräckligt. Då får du leva med ett liv på ditt samvete.. 

När jag var åtta år så började mitt helvete. Min syster tog livet av sig. Det var lugnt i skolan då, men hennes bortgång förändrade mig och jag var inte rikigt som alla andra barn. Med tiden blev jag utstött, efter ett tag så övergick det till mobbning. Dom andra barnen kunde ställa sig i en cirkel runt mig och skrika medan lärarna stod på sidan om och låtsades att det regna. 
Det blev möten i skolan, med klassen. Killarna med en lärare och tjejerna med våran klassföreståndare. Nu minns jag inte hur ofta vi hade dom där, om det var en gång i veckan eller varje dag, jag vill få för mig att det var en gång i veckan. Möterna hade vi i alla fall pågrund av mig, för att jag inte passade in.
En dag så frågade våran lärare varför jag inte fick vara med, alla började puffa varandra i armarna och viska. Tillslut så säger en av tjejerna "Men ingen här tycker om Ellen" då ringde klockan och det var dags att gå på rast.
En annan dag så sprang jag över skolgården med dom efter mig. När jag sprang utanför skolgården så stannade dom och gick till läraren och sa att jag var utanför, vilket man inte fick. Jag for hem, där berättade jag för mamma vad som hade hänt och hon ringde till skolan. Efter ett tag så fråga hon mig om jag ville gå tillbaka till skolan, det ville jag. Sagt och gjort, när jag kom dit fick alla rada upp sig och be om ursäkt. Det som gjorde mest ont var nog att min bästa och enda vän var en av dom.

Jag började mellanstadiet i tron att allting skulle blir bättre. Det var nytt folk, dom som hade gått i min tidigare klass behövde jag inte träffa lika ofta. Men nu var det mer folk, fler som kunde vara elaka. 
Jag hade bestämt mig för att det här ska bli bra, jag kommer må bra nu. Orden blev hårdare det sas saker som "Det är ditt fel att din syster tog livet av sig" och "Du kan ju gå och hänga dig som din syster" Jag började skada mig själv, det blev ännu värre. Så var det hela min skoltid tills jag gick ut nian.
Började på gymnasiet och gick IV ett år för att plugga upp mina obefitliga beyg. Jag gick där ett år, sen hoppade jag av. Inte för att någon var elak där, men jag var livrädd för folk. Så fort jag tänkte på skolan blev jag spyfärdig.

Jag var helt förstörd.
Men jag lever idag. Jag låg på botten och jag var trasig, men jag är här idag. 
Jag kommer aldrig att glömma vad dom gjort mot mig, men jag förlåter dom.
Jag kommer heller aldrig bli hel, men jag är stark och jag är ödmjuk.
Och viktigast av allt jag älskar livet.

Ni som är utsatta, glöm aldrig att ni är har lika mycket rätt till att leva och vara lyckliga som alla andra. Och ni är inte ensamma.. Jag vet hur det är att känna sig ensam i ett rum fyllt med människor.
Men det är ni inte, ni ÄR älskade och folk skulle visst bry sig om ni försvann.
Gör ingenting dumt, att ta livet av sig är en permanent lösning på ett relativt temporärt problem.
Tänk på vad ni utsätter era familjer för, ingen ska behöva gå igenom en sån förlust. 

 

Kärlek och Respekt!