Oktoberman
Vi stod i höstmörkret, mitt hjärta rusade till.
Dina läppar mötte mina.
En ilning längst min ryggrad, dina läppar var kalla som is.
Jag sökte mig till dina ögon för att finna ro.
Dom var intet sägande.. Lika kalla som dina läppar.
Jag vill värma dig, men det är försent.
Du var borta, du var inte längre min.
vi ligger under täcket och dina händer far över min kropp.
Du känner min kropp.
Du säger att du vill vara med mig, jag vill tro dig.
Dina ögon avslöjar dig.. Jag vill inte se, blunda.
Jag vill att du ska vilja ha mig.
Mitt hjärta, min kropp, min själ. Mitt allt.
Du kommer alltid vara min oktoberman.
En man lika kall och förförisk som döden.
