NoSuperhuman

170 cm
54 kg
BMI: 18,7

Jag har i hela mitt liv varit överviktig och vägde som mest 75 kg, men lyckades under tonåren successivt gå ner. Dock bytte jag senare ideal och har de senaste 1,5 åren haft en numer regelbunden livsstil som klassas som en ätstörning.

Jag mår fruktansvärt dåligt över min kropp, något som tyvärr resulterat i att jag inte kan ha relationer eller gärna tar kontakt med nya människor. Jag har framför allt ångest över fettansamlingen på magen som vägrar försvinna vad jag än gör, hängröven, den omarkerade midjan och de breda höfterna, men målet är att jag ska bli av med det innan jag eventuellt försöker bli “frisk”.

Det här är inget försök att vara thinspiration – sådana finns det ändå gott om och dessutom har jag inte den kroppen – men däremot vill jag visa att man inte måste vara trådsmal för att ligga på ett enligt skalan ohälsosamt BMI, utan kan ha gott om överflödigt fett. Man måste inte ha bilringar för att vara berättigad att kunna/behöva/vilja gå ner i vikt. Och att det för många, mig inräknad, aldrig handlar om hur “alla andra” och “normala människor” (vem avgör vem som hör dit?) ser ut.

22
178cm
ca. 64kg
BMI: ca 20,2 (normalvikt)

Jag är ganska nöjd med mitt uteseende. Utom min rumpa (som kunder varit fastare), mina höfter (som jag tycker är “krokiga”) och min mage (Jag har IBS som gör att min mage allts som oftast är väldigt svullen och gör ont, sedan skulle jag vilja att den var mer platt). Jag har försökt börja sporta de sanaste 4 åren, men det går inte så bra…

Jag valde att ta en bild på mig helt naken efterson jag är så trött på idealet att kvinnor skall vara rakade, annars är det “äckligt”. Det idealet har krupit längre och längre ner i åldrarna, jag tycker det är jätteläskigt. Som jag förstår den så är den numer snarare regel än undantag att en tjej är rakad. Skall jag om jag skaffar en ny sexpartner behöva vara orolig för om han/hon tycker jag är äcklig som inte rakar mig? Jag blir så jävla förbannad.

28 år
172 cm
64 kilo
BMI: 21,6

Jag trivs för det mesta med min kurviga timglasfigur men har kämpat med vikt och mat sedan jag var 14 år. Jag har lidit av både Anorexi och Bulimi periodvis, men nu mår jag bättre och äter som jag ska. Tankarna om att jag är tjock finns där vissa dagar och då känner jag mig otroligt deppig. Det finns alltid något jag vill ändra på, tappa några kilon, få mindre och fastare lår, smalare armar, mindre celluliter….. Men det finns saker jag är stolt över också, jag gillar min midja, mina bröst, min putiga rumpa, mina axlar, halsen och mina händer och fötter. Dessutom är jag rätt stark trots att jag inte tränar längre, jag är starkare än de flesta tjejer jag känner. På det stora hela känner jag mig fin och de flesta dagar mår jag bra i min kropp.

15 år
180 cm
57 kg
jag vet ingen i min familj, iallafall på pappas sida, som är smal. när jag var liten var jag inte bara mullig, jag var fet.

jag kommer fortfarande ihåg som om det vore igår när jag jag satt hos sjuksköterskan, sneglade lite på min fil om mina värden. med stora feta röda boktäver stog det: extremt överviktig. jag grät inte, för jag visste att det stämde. sedan dess har det alltid ältat i huvudet alla kommentarer jag fick på gympan, hur alla sneglade på mig när inte kunde göra en kullerbytta. det enda som räddade mig var mitt självförtroende. nu när jag inte har något självförtroende kvar försöker jag göra något åt det. nu väger jag mindre än jag gjorde när jag gick i fyran, är elitidrottare men mår fortfarande inte bra.
känns som hela min livshistoria, men jag kände att jag måste skriva av mig lite

28 år

Jag är 173 cm, när bilden togs stod vågen på 49,6.
När jag var 21 var jag överviktig och gick ner trettio kilo på tio månader. Sen dess har jag varit störd. Varje vecka väger jag mig vilket ger mig hjärtklappning.
De veckor jag gått upp är jag förtvivlad. Det är magen som är värst. Den är överallt, överallt, och lämnar mig aldrig ifred. Och brösten, som hänger, så mycket hud som aldrig kommer att försvinna.
Jag är rädd att jag är förstörd för livet. Att vi är fiender i evigheters evighet. Jag och föraktet, mot kroppen.

'

23 år
160 cm
52 kg
bmi 20

Jag är vegetarian, tränar yoga och rider.
Lär dig att älska dig själv, det är först då du förstår innebörden av att älska andra. villkorslöst.

18 år
165 cm
83 kg

Jag har alltid hatat min kropp. Första dagen i skolan kom en tjej fram till mig och sa att hon skulle se till att ingen ville vara med mig för att jag var så tjock och ful. Efter den dagen var jag ensam, det har format hela mitt liv. Jag önskar att jag en dag kan titta mig i spegeln och känna mig stolt över den som ser tillbaka. Jag vet inte om det här är en vanlig noja, men jag har väldigt svårt för mina knän. Jag går aldrig barbent och vägrar använda genomskinliga nylonstrumpbyxor, jag tycker verkligen att dem är skit fula. Det är trist egentligen för knän känns som en så oväsentlig kroppsdel, de böjer benet, inget annat. Ibland tror jag att jag skulle vara så otroligt mycket lyckligare om jag bara gick ner en tio-femton kilo, men så blir jag så arg. Vem är det egentligen som bestämmer att det är snyggare att väga 63 kg än 83 kg? Jag hatar att jag låter mig påverkas av normerna. Hade det varit vackert att vara tjock hade ju inte en människa sysslat med bantning. Vilket tjaffs egentligen. Det som gör mest ont är egentligen att min kroppsnoja hindrar mig från att nå mina drömmar, att den hindrar mig från att göra det jag älskar. Det är något jag kämpar med varje dag.