NoSuperhuman

(Kan inte få texten vänsterställd)

 

Det här inlägget är tillägnat till er som är i förhållanden, kille eller tjej kvittar.

Det här är alltså min syn på allt som åskådare.
Feel free to correct me.
Alla har en egen åsikt :)

Vart drar ni gränsen för otrohet? 

Jag är så nyfiken.

Jag har pratat med ganska många som är i ett förhållande.

Personer som nyligen "gått in i ett förhållande" och som har varit tillsammans med någon en längre tid.

Och jag frågar ofta hur länge dom har varit tillsammans och när svarat är typ 1 år eller mer så blir jag som glad och tycker självklart att, fan vad tiden har gått fort! Och kan säga någonting i stil med;

"Fan vad kul för er! det är skönt att veta att det faktiskt är möjligt att hålla ihop, haha"

Då kommer det oftast en suck och jag får veta att dom inte trivs med varandra eller typ att dom inte har ett så bra förhållande som det verkar utåt i alla fall..

Varför är man då tillsammans med varandra om man tycker att det är så dåligt?

När man sitter och beklagar sig till andra.

När det är otrohet hit och dit..

Har ni blivit bekväma med varandra och ser det som bortkastat tid om det skulle ta slut?

Jag förstår verkligen inte.. Det är väl ändå när man är ung man ska leva livet.

Den du är tillsammans med nu är inte den du kommer att leva med resten av ditt liv,

Det kommer att ta slut någon gång, kanske inte idag eller i morgon. Men det kommer (mest troligt) att ta slut.

Så varför gå och må dåligt när du inte måste?

Okej det finns ju undantag där kärleken har överlevt ungdomen och faktiskt hållit livet ut.

Jag har sett det, min moster och hennes karl träffades när hon var 14 och dom håller ihop än, idag är hon 56 år.

Självklart så menar jag inte att man ska gå och vånda sig över den dagen det kommer ta slut,

om man nu är lycklig i ett förhållande.

 

Väldigt ofta så förekommer otrohet.

Och istället för att inse att det är något fel, att kärleken inte finns där nå mer..

Så straffar ni eran flick/pojkvän som varit otrogen, genom att också vara otrogen.

Ringer det inga klockor, ser ni allvarligt inte felet?

En fråga till er som har varit otrogen mot eran partner.

Börjar ni inte fundera VARFÖR ni varit otrogna?

Varför du egentligen ligger med någon annan..

Är det för att det ni tycker att det är spännande att göra något som är förbjudet?

Eller tycker du att det är "lika bra" för att DINA känslor har svalnat och att det inte spelar någon roll?

Är du i ett rättvist förhållande?
Förtjänar vi verkligen varandra?

Känner ni lika starkt för varandra, att du är mer engagerad i att få det att att fungera eller tvärt om, att du känner att din partner försöker mer?
Det ska vara rättvist.. Det ska ligga i bådas intresse att få det att funka.
Ni ska känna likadant för varann.

Sen har vi dom som är i ett bra förhållande.
Dom som verkligen är lyckliga, som inte bara spelar och låtsas ha det bra när andra ser.
Jag avundas er verkligen.
Han/hon kanske inte är "Mr/Ms.Perfect" 
utan är för lång, kort, smal, tjock, blek, brun, fel färg på ögonen och på håret.
Man kommer aldrig hitta den personen, den man har målat upp en sån perfekt bild av.
Men vet ni vad?
Ni har hittat någon som är med dig för att du är just Du, 
som släpper in dig och låter dig vara en del av h*ns liv.
Och du har gjort precis samma sak.
Ni kanske inte är varanderas drömkille/tjej,
men däremot så är Ni perfekta för varandra.
Tillsammans är ni perfektion.
Det är klart som fan att man bråkar och blir ovänner ibland, 
det betyder inte att det är ett dåligt förhållande.
Man måste rensa kunna rensa luften.


Lycka till, till alla 
otrogna, 
olyckliga,

och självklart lyckliga människor där ute :)
Våga göra det som är rätt för dig, 
låt dig inte trampas på, 
låt Ingen ta dig och dina känslor förgivet.
Stå för fan på dig.

"En gång otrogen, alltid otrogen" 
Är det inte så man säger?
Jag tycker att alla förtjänar en andra chans.
Men jag är osäker på om jag tycker så i det här fallet.
Så om eran partner har varit otrogen en gång så har han/hon säkert varit det fler gånger.


Im out!